Att visa våld: När blir konsten en medbrottsling?

När verkligt våld blir till konst finns en risk att lidande exploateras. Lejla Cato undersöker strategier för att avbilda det som inte kan avbildas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Våren 2017 är den jamaicansk-amerikanska poeten Claudia Rankine först ut på scen under en feministisk forskningskonferens i New York. Rankine inleder sitt föredrag med att visa en videoessä som hon gjort tillsammans med maken, tillika filmskaparen John Lucas. Filmen Situation 8 består av videomaterial som visar polisbrutalitet, våld och mord på svarta amerikanska medborgare. Klipp som cirkulerat i media och vars övergrepp flera i publiken ansträngt sig för att undvika.När filmen är slut läser Claudia Rankine ett brev från en kvinnlig professor som sett filmen vid en liknande tillställning några månader tidigare i Montréal. Hon berättar om hur de få svarta akademikerna i publiken dröjt sig kvar efter filmvisningen och sökt varandras stöd. Arga, ledsna och förbluffade frågade de sig hur Rankine kunde visa filmen utan en ynka varning. Var Rankine blind inför hur våldsscenerna återuppväcker kollektiva trauman? Brevförfattaren ber Rankine att fortsättningsvis informera publiken om vad de är i färd med att få se eller, allra helst, avstå från att visa filmen över huvud taget.Scenen beskrivs i den amerikanska författaren och teoretikern Christina Sharpes bok Ordinary notes från 2023. Christina Sharpe var på plats under konferensen i New York och precis som publiken i Montréal lämnades hon mållös av Rankines tilltag. Rankines val att rätt upp och ner visa det brutala våldet är ett sätt att återge en fruktansvärd verklighet. Men det väcker starka känslor och många reaktioner.Under 2000-talet har det förts en livlig debatt om hur konst och journalistik exploaterar lidande människor. I och med Susan Sontags reflektioner över krigsfotografiets etik i essäboken Att se andras lidande från 2003 uppmärksammades även vilka kroppar som vanligtvis avbildas i sin utsatthet. Till exempel är nyhetsmedier försiktigare och tar större hänsyn till personlig integritet när de som lider är vita, västerländska och heterosexuella. Medan bruna eller svarta personer oftare skildras i mer explicit våldsamma situationer. Så hur kan konsten representera våld utan att samtidigt exploatera och reproducera förtryckta gruppers lidande?Ett svar hittade jag i den internationella grupputställningen Oläkt som visades på Moderna Museet i Malmö under våren 2024. Utställningen kretsade kring upproren och revolutionerna som svepte över arabvärlden med start 2010. I ett rakt igenom svart rum fastnade jag framför en videoinstallation av albansk-syriska Adrian Paci. I hans verk ”Broken Words” berättar fem människor som har flytt från hemlandet Syrien om inbördeskriget, men istället för att avbilda den specifika tragedin riktar Paci uppmärksamheten mot det som inte sägs. På fem storbildsskärmar ser och hör man de inzoomade ansiktena treva efter ord, svälja, hämta andan. Paci har klippt bort själva orden och berättelsen, kvar är bara tystnaden däremellan. Närbilderna av människornas ansikten skapar en direkt och stundvis outhärdlig intimitet. I det mörka rummet tvingas besökaren se rakt in i ögon som knips ihop av minnena. Eller vänta nu, minnen av vad? Det får betraktaren aldrig veta.Inte heller i den tysk-schweiziske målaren Paul Klees verk ”Angelus Novus” från 1920 får betraktaren veta vad som sker. Målningen i naivistisk stil föreställer en ängel som har ansiktet vänt mot betraktaren. Ögonen är uppspärrade,..