Alaine Locke: Harlemrenässansens filosof

Med antologin The New Negro: an Interpretation (1925) fick svart amerikansk kultur en ny kraft. Pontus Kyander berättar om redaktören Alain Lockes liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Livet – vi brukar säga att det börjar det vid födseln. Livsberättelsen: den är något annat. Den kan börja var som helst, men allra helst vid en vändpunkt.Jeffrey C Stewart börjar sin biografi vid en vändpunkt när han skriver om afroamerikanen Alain Locke, han som mer än någon annan formade vad som kallats Harlemrenässansen på 1920-talet.1922 avlider Lockes mor Mary. Den 37-årige Alain som fram till dess bott hemma klär upp henne en sista gång i den bästa pärlgrå klänningen och de matchande handskarna, stöttar upp henne i soffan som till en kaffebjudning och släpper in de närmaste för ett sista avsked. Vännerna troppar av lika fort som de anlänt, och själv tar Alain Locke klivet ut i ett nytt liv.Locke var en dandy av 1920-talssnitt, välklädd från hatten ner till skospetsarna, liten till växten, till sättet avvaktande och distanserad. Han kom från svart medelklass på den amerikanska östkusten. De hade högre utbildning sedan flera generationer; i ett viktorianskt samhälle var de svarta viktorianer väl medvetna om sin egen ställning – och mer angelägna att assimileras i en vidare medelklass än att blandas samman med Söderns fattiga slavättlingar.Jeffrey C Stewart ger bilden av en sammansatt och inte uteslutande sympatisk person: misogyn, oförlåtande inför verkliga och inbillade oförrätter, men också gränslöst generös mot dem han beundrade och älskade. Locke var dessutom homosexuell. Det var lika olagligt och oacceptabelt i universitetsvärlden som i den afroamerikanska gemenskapen.Alain Locke var inte den förste svarte studenten på elituniversitetet Harvard, och han var långt ifrån ensam. Men han blev den klarast lysande stjärnan. Som förste och länge ende afroamerikan tog han emot ett Rhodes-stipendium – ironiskt nog instiftat av kolonialpolitikern och affärsmannen Cecil Rhodes som gav namnet åt det rassegregerade Rhodesia.Rhodesstipendiaterna var en elit av amerikanska studenter som skickades att studera vid universitetet i Oxford. Det var en utvaldhet som exponerade Locke. På Harvard var han en bland flera svarta studenter. Bland Rhodesstipendiaterna i England var han den ende. Medan rasismen tog sig relativt diskreta uttryck i Boston och av Locke kunde skylas över som brist på hyfs från enskilda studenter, blev den öppna rasismen från studenter med rötter i den amerikanska Södern så uppenbar i Oxford att inte ens Locke kunde se förbi den.Det var inte bara den chockerande rasismen som splittrade Lockes studier i Oxford. På avstånd från mor, Harvard och annan social kontroll kunde han i England och på resor till kontinenten undersöka sin sexualitet. I London, Paris, och Berlin ägnade Locke lika mycket uppmärksamhet åt museer och teatrar som åt manliga vänner och unga prostituerade. Lika beroende som han var av en fast punkt hemma i USA, lika avgörande var uppbrotten och resorna för hans tänkande.Det blev ingen examen från Oxford. Den i hast skrivna avhandlingen i filosofi underkändes. Vad Locke däremot fick med sig från Europa var kärleken till europeisk konst och kultur. Samtidigt var det på resor i Europa som han teoretiskt började formulera sig kring ras. Rasbegreppet var för föregångare som W E B Du Bois statiskt och essentiellt, ett biologiskt faktum. Locke såg istället ras som något kulturellt, föränderligt och påverkbart. Han lutade sig bland annat mot antropologer som Franz Boas, som hävdade att det saknades objektiva kriterier för att skilja raser i fysisk mening...